Att leva med smärta

Att leva med smärta som det ej finns någon lindring mot är att helvete. Onsdagen den 17:e Juni 2009 drabbade den mej helt oväntat. Kände mej mycket märklig sista timmen på jobb, men visste ej vad det var. Ont i hjärtat,yrsel och något som ej går att förklara. På vägen hem hör jag ambulansen på avstånd, tänker på att jag hoppas inget allvarligt har hänt. Kommer hem och känner mej sämre än någonsin, bara går in och lägger mej i sängen en stund för att vänta att det ska gå över. Efter 15 minuter ringer telefonen, hör en okänd röst fråga om jag är Line, Eddies mamma? En isande kyla går igenom min kropp när jag svarar ja det är jag. Får då veta att rösten tillhör en läkare på akuten och att Eddie finns där. Hör mej själv långt borta när jag skrikande ber att få tala med min son,läkaren säger att det går inte just nu men att jag ska komma ut till akuten. Får en liten gnutta hopp, just nu sa läkaren..det betyder ju att han inte kunde prata just då med mej. Minns ej färden till akuten, minns inte ens mina tankar, vet bara att min kropp skaka och jag frös trots värmen ute. Kaos utanför akuten, massor av folk och där fanns även poliser. Blev fruktansvärt rädd, trodde att det hade varit något gängkrig, men förstod att det var Eddies kompisar som alla kom dit för hans skull. Hör ett mummel om att jag är Eddies mamma, några okända killar klappar om mej på väg till ingången på akuten. Väl framme så står där en man i vit rock och säger att han är sjukhuskurator, då förstod jag, jag ville bara springa därifrån..för jag ville inte veta något. Minns bara sen att jag kom in i ett rum med tända ljus och där fanns läkaren som hade ringt mej. Hör han långt borta när han säger....Tyvärr, vi har gjort allt som står i vår makt..men din sons liv gick inte att rädda. Ingenting i min kropp fungerade, vet inte ens vad jag tänkte, vet bara att just då så ville jag slå sönder allt, en kniv gick rätt in i hjärtat, det kändes som livmodern där mina barn en gång bott slets ut ur min kropp. Han inkom med hjärtstillestånd pg.a syrebrist som orsakades av en lunginflammation. Han visste ju inte ens att han var sjuk, han sa till mej dagen innan att hans pollenallergi hade blivit värre så han tog bricanyl mot andningen. Det som gör så ont i dag är att jag inte klara av att titta på honom, min f.d man var inne och pussade honom från mamma. Fick chans att ta farväl av honom innan begravningen, men det var en chock....mycket ändras på två veckor. Men dock så fick jag själv ett underbart farväl från honom, det var det finaste tecken jag kunde tänka mej. Det vårdar jag ömt i mitt hjärta

Vad är seriöst???

Vad är ett seriöst förhållande? Varför är så många killar rädda för att "binda" sej? Tror dom att det är ett straff, eller en dom med fotboja? Dom som vågar hoppa in i ett förhållande snackar så mycket om att dom vill ha kvar sin frihet, vad då frihet? Alla behöver vi väl känna den friheten, även vi kvinnor. Sen är det ju en annan sak hur vi tolkar den. Vill man fortsätta som att man fortfarande var singel, eller man vill bara kunna ha ett eget liv sidan om med vänner och sina intressen? Man ska aldrig ge upp sitt liv för att man träffar någon, det är så himla viktigt att bejaka sina egna intressen och kunna umgås med sina vänner på egen hand ibland.. För mej betyder ett seriöst förhållande att man respekterar varandra, har kul både tillsammans och dom stunder man är ifrån varandra. Men där med inte sagt att gräset är grönare på andra sidan, för det är det inte. Men för många killar tror jag nästan att för dom betyder ett "seriöst" förhållande endast den stunden från att dom blir upphetsade till dom "kommer". Tyck till killar om ni läser detta!!!

Sanning vs Lögn

         Man ska hålla sej till sanningen och ej ljuga, men ibland kan sanningen göra ont eller skada någon!!
         Finns det en gräns över hur mycket man får ljuga, eller när är en lögn tillåten?
          Föe ett tag sedan befann jag mej på tåget hem från Stockholm, hade en mycket trevlig äldre man
          som medresenär. Vi inledde ett samtal under resans gång om allt mellan himmel och jord.
          Fick veta att han var änkeman, hade barn och barnbarn, och nu hade han varit och hälsat på sitt
          första barnbarns barn. Helt otroligt vilken krutgubbe, och stil hade han. Mannen började fråga ut mej
         om mitt liv, om jag hade man,barn m.m. Kände dock att det ej var av nyfikenhet, han var verkligen
         intresserad. Jag berättade för honom om min dotter och hennes pojkvän, hur bra dom har det med
        både kärlek och jobb. Sen kom bomben....Mannen fråga: Har du fler barn? Tusen tankar dök upp i
        huvudet inom loppet av en sekund. Javisst, svara jag..jag har en son och han jobbar som kock.
        Kunde ej förmå mej att säga att min son finns inte längre. Där kom min lögn..jag ljög för att glädja
       mannen, ville ej att hans illusion om familjelycka skulle brista. Kände att hade jag berättat sanningen så
       hade mannen gått av tåget med tunga steg, tänkande på kvinnan som mist sin son. Ett långt inlägg blev
       det, men vill ha sagt att sanningen kan skada ibland och göra så förbannat ont.

Mitt första inlägg

Välkommna till min nystartade blogg! Jag ser fram emot att dela med mig av mina tankar och mitt liv och förhoppningsvis även få många nya vänner. Hoppas ni kommer att trivas och skriv gärna många snälla kommentarer :)