Syskonsorg

När man mister ett barn så är det så lätt att falla in i sin egen sorg. Jag glömmer aldrig när jag fick ringa Eddies syster Petra och behöva berätta att hennes lillebror inte fanns mer. Jag fick ringa henne eftersom eftersom hon bor 63 mil ifrån mej. Vet ju hur snabbt det sprids via facebook, så det var så viktigt att hon fick höra det av mej. Minns ännu hennes skrik i luren och jag var inte där hos henne, det smärta mej otroligt mycket. När min dotter sen kom till mej här i Malmö så kändes det väldigt märkligt, det var precis som att hon ville inte visa för mycket sorg och, hon ville vara stark för min skull. Samma känsla hade jag, jag ville vara stark för henne. Men väl hemma hos mej så kom det, allt brakade för mej, jag trodde jag fått en stroke benen bar mej inte. Det blev det första av många besök på akuten.

Att mista ett syskon är ju även som att mista en del av sej själv. Har ju själv gått igenom detta, jag hade ju mist min lillasyster för flera år sedan. Jag vet också hur tankarna gick i mitt huvud då när jag såg mina föräldras sorg. Jag kunde få tankar om att hade dom sörjt mej lika mycket om det var jag som gick bort? Men det vet jag nu att dom hade gjort. Alla barn man har är lika mycket älskade, och man tänker på dom lika mycket. Ingen är mindre värd än den andre. Att hantera ett syskons bortgång är fruktansvärt. Glömmer aldrig vad Petra gråtande sa till mej när det hände: Mamma det är så hemskt, jag vet att han var din ögonsten. Mina ord till min älskade dotter var: Jag behöver två ögon för att se, men jag har blivit blind på det ena, så det andra ögat får försöka Se för två,

Passion ? ?

Livslång kärlek? Visst finns den. Men livslång passion...finns den? Det finns ju många olika sorters kärlek,den man har till barnen, övrig familj & vänner. Men kärleken till en partner är ju en annan sorts kärlek som även ska förknippas med passion......Även kärleken finns där så tror jag inte passionen alltid finns kvar.......För mej betyder passion att jag får hjärtklappning och en fjärilskänsla i magen när jag tittar på den jag håller kär.

Varför tar oftast passionen slut? Eller det är bara något som följer med kärleken innan "vardagen tar över? Är väl ingen större expert på detta, pratar kanske bara för mej själv och dom tre riktigt långa seriösa förhållanden jag haft.....Dom andra förhållanden jag haft har ju varit så korta att kärleken tog väl slut innan passionen. Vet ju även att kärleken kan fördjupna med åren och tryggheten kommer in i bilden.

Vad är det bästa att satsa på?? Kärlek & trygghet...Eller kärlek & passion?
Hjärtat säger en sak och förnuftet en annan sak.....

Varför fan är jag så rädd när "vardagen" kommer..??

Gå vidare???

Att gå vidare är det värsta jag kan höra....Klart att man går vidare, men frågan är ju hur?

Livet går ju vidare varje dag man vaknar och stiger upp ur sängen. Därför tar jag illa vid mej när någon säger detta. Acceptera en sådan här stor förlust kommer man aldrig att göra, och man kommer aldrig att förstå iheller. Men däremot så kanske man måste lära sej att hantera sorgen......Men hur hanterar man den?? En av alla mina psykologer sa att jag ska inte tänka så mycket på honom. Men vad då inte tänka så mycket??? Det går ju inte att styra sitt hjärta eller sina tankar. Det är väl klart att jag ska tänka, det finns väl ingen som kan släppa tankarna på sina barn?

Det gäller ju även barn som finns i livet...som förälder så vill man ju allt det bästa för sina barn, deras lycka betyder mer än allt annat här i livet.

Ännu värre är det med ett barn som inte finns längre, hur mycket man än saknar så kan man inte slå den där lilla signalen som jag faktiskt gjort flera gånger till Eddie, senast för två veckor sedan så ringde jag honom. Vet ej vad jag tänkte...kanske...kanske, det finns en chans att jag får höra hans röst, men det får jag ju aldrig.. Just nu så sitter jag med min gamla mobil och läser hans sms han skickade till mej. Han avslutade alltid dom med: Puss o kram från din påg. Detta är mitt sätt att hantera sorgen, där med inte sagt att det är det bästa...

BÖRJA OM ??

Att börja om är svårare ju äldre man blir......Att börja om när man har. mycket i sitt "bagage" är ännu värre.

Var går gränsen och hur mycket ska man tillåta sej själv att berätta om på den första dejten? Kan ju tänka ibland när man träffar någon....att det har han för fan inte med att göra. Ska man berätta om lyckliga tider förr? Men då kommer frågan : Vad har du gjort sista tiden, har du gjort något kul? Självklart vill dom veta, för jag vill ju också veta vad vederbörande har gjort i sitt liv.

Vet ju att många säkert tycker att man behöver inte berätta så mycket om sej själv på första dejten. Okey, då kör vi på att prata om väder och vind...men hur intressant är det? Är det en kille man vill träffa igen så måste man öppna sej till en del, för inte fan vill en kille träffa en tjej fler gånger om hon bara pratar om vädret. Känner man att detta är inget för mej, så är det bara att strunta i att berätta och tacka för fikan och gå.

När ska man våga börja om??? Kanske tryggast att finna kärlek hos någon som redan vet det mesta i ens liv!  Man ska kanske börja "snoka" runt i bekantskapskretsen.

Julen

Julen...en glädjens högtid,,,men också en pina för familjer som blivit splittrade av olika orsaker. Så underbart det var på kärnfamiljens tid, kärlek, gemenskap och barnens förväntan över att tomten ska komma. Deras tindrande ögon vid julgranen när det var tid för jul-klappsutdelning

Julen...en tid där föräldrarna förhoppningsvis har mer tid att umgås med sina barn. En tid när alla är lyckliga tillsammans, vilket man egentligen alltid ska vara. Men alla upplever inte den här tiden mer. Folk skiljer sej och kanske "tjafsar" om vem som ska ha barnen denna jul. Eller ännu värre....en älskad familje medlem går bort. Var finns då lusten kvar att fira jul??? Har själv haft allt en gång i tiden, med både familj och underbara jular, nu får jag leva på dom underbara minnena....men det är inte lätt alltid! Var rädda om vad ni har....det är inte så viktigt med dyra klappar, eller överdrivet med mat. Bara kärleken finns där, så tror jag säkert alla blir nöjda.

Vad betyder vänskap?

Vänskap kan betyda så mycket mer än kärlek ibland. Och den vänskapen har jag verkligen fått bevis på idag. Man kan betyda allt för någon trots att det inte handlar om kärlek. Tror att det finns längre garanti på riktig vänskap än det finns i kärlek.

Bara känslan att ha kontakt med en som som fanns i mitt liv när jag drabbades av Eddies bortgång betyder mycket. En som försökte dela min sorg, trots att jag vet nu att jag ibland stängde honom ute......Tänkte nog att ingen hade rätt att sörja på samma sätt som jag, det var ju min son som var borta. Alla har ju rätt att sörja, även det aldrig kan bli som en mammas sorg. Vänskap är att kunna tänka tillbaka och gråta tillsammans, som vi har gjort i dag. Det värmer mitt hjärta att veta....att även Eddie är borta så är han aldrig glömnd.
          
                        Vem kan glömma Eddie??......INGEN SOM UPPLEVT HONOM!

Innan sorgearbetet

Ett sorgearbete börjar inte direkt efter ett dödsfall, som många tror. Det tar tid innan chocken lagt sej. Minns ej när mitt började riktigt. Den 18:e Juni 2009 dagen efter att Eddie gått bort så vaknade jag tidigt, förstod ej varför mina ögon var så svullna. Min dotter ringde mej och förtvivlat fråga hur jag mådde, först då gick sanningen upp för mej, vår påg fanns inte längre. Vi grät tillsammans i telefonen, vet bara att jag tänkte...vad gör man dagen efter ens barn har gått bort??  Polisen ringer och ber oss komma och hämta hans tillbehörigheter, eftersom han dog hemma blir alltid polisen inblandad. Beger oss till lägenheten som han dog i, känner att jag måste dit, ta på hans kläder och känna doften av honom. Tomhet, tomhet, hur mycket jag än står och känner på hans kläder så får jag aldrig honom tillbaka. Vet bara att jag ser nybäddade sängkläder som han fått av mej dagarna innan. Ser en massa instrument som ambulans männen lämnat efter sej i upplivningsförsök. Mitt i allt så ringer min frisör och undrar var jag tagit vägen, för jag dök ej upp på bokad tid. Säger helt tomt och dött till henne att min son är död, sen dess har jag ej varit hos henne...Minns så väl mina tankar den dagen, det var dagen innan midsommar som var Eddies favorithelg och även min. Solen stod högt på himlen, fåglarna kvittra för fullt. Tänker att hur fan kan solen skina och fåglarna kvittra när Eddie inte finns mer. Allt rulla på som vidare, såg folk på väg till och från jobb...men för mej hade världen stannat upp