Jag tror faktiskt att när en människa har gått igenom både sorger och besvikelser, så blir man faktiskt tacksam för det lilla. Vad betyder vädret egentligen? Inte ett förbannat dugg...visst kan man väl "reta" upp sej på all snön som kom under vintern. Regn: Ja, inte så värst kul, men tänk på allt mysigt man kan göra inomhus. Erkänner att jag är inte så värst glad för regn..kvinna och något fåfäng, känner väl alla till? Det värsta är ju hårsprayen som blir som tuggummi....men det är ju egentligen små bagateller...låt det regna, låt det snöa...Det blir ljusare för varje dag, våren står och väntar runt hörnan. Man kan faktiskt njuta av mörker och dis, tänd ljus, slå dej till ro med en bra bok...kanske sitta här vid datorn som jag och dom flesta gör...umgås mer med barnen, varför inte lite sällskapsspel? Varför inte umgås med dej själv lite mer?
Älskar sol och värme..tänker ibland hur det vore att bo i sydligare breddgrader? Men vet ej sjutton om jag skulle vilja det, jag vill ha något att längta efter...tänk bara första solbrännan, så underbar den känns, första fikan ute..den smakar inte fy skam precis. Sitta på en uteservering en ljum sommarkväll och känna strålarna från solen innan den går till vila för dagen...underbart! Allt detta gör att det är värt att vänta, för du vet att det kommer (får man väl hoppas). Medan du väntar så försök att vara positiv, har du hälsan, dina nära och kära så har du allt.
Försöker själv vara tacksam för varje dag jag mår bra +.alla mina nära och kära som finns kvar.
BARA NJUT AV LIVET. Kram.....Line
torsdag 10 mars 2011
onsdag 9 mars 2011
ATT BLOGGA
Att hålla en blogg vid liv är minsann inte så lätt. Vad ska man blogga om, hur mycket ska man berätta här? Ja, ni som känner mej vet ju att jag är väldigt öppen om mitt liv. Men man får ju sätta gränser, och försöka hålla sej inom dem.Jag skulle aldrig få för mej att nämna någon vid namn, eller skriva intimt om mitt liv. Att jag nämner mina barns namn ibland är ju endast i kärleks-syfte.
Har "snokat" runt lite bland andra bloggar, inte i syfte att få inspiration av andra utan mest av nyfikenhet. Tror inte att så många är intresserade av att läsa om vad jag lagar till middag eller att jag putsat fönstren. Försöker hitta något mer spännande......Börja blogga för ett tag sedan för att skriva av mej om sorgen, det har hjälpt mej en del. Men känner samtidigt att jag vill bjuda på lite glädje.
Hade så mycket att skriva om när jag starta upp, känner ibland att det är svårare ju bättre jag mår.....Har kanske sin förklaring i att när jag mår dåligt så fokuserar jag så mycket på att jag måste få ge "utlopp" för mina känslor, vilket jag fått både här och i min logg på facebook. När jag mår bättre så har jag så mycket andra projekt på gång, vill göra så mycket och även träffa mina vänner.
Nätdejtingen som jag har berättat om innan har jag lagt av med hahaha...Absolut inget för mej! Det var mest av nyfikenhet, för jag tror inte så värst mycket på det...en del körde med 10 år gamla foto, en del hade foto på kompisen som kanske såg bättre ut, ja milde tid vad det kan finnas för märkliga "typer". Tror mer på att träffas på det gamla sättet..på en fest eller hos vänner, ja det kan rent av vara i affären. Men det är inte det viktigaste för mej just nu. Är så nöjd med att träffa mina vänner och festa runt lite. Men lite flirt säger jag ju aldrig nej till. Jag börjar må bättre, min dotter har ett fantastiskt bra liv....det är det viktigaste för mej just nu. Tack för att du läser detta som handlar om "ingenting", skrev ner detta bara för att ni ska veta att jag inte slutat blogga. Kram....Line
Har "snokat" runt lite bland andra bloggar, inte i syfte att få inspiration av andra utan mest av nyfikenhet. Tror inte att så många är intresserade av att läsa om vad jag lagar till middag eller att jag putsat fönstren. Försöker hitta något mer spännande......Börja blogga för ett tag sedan för att skriva av mej om sorgen, det har hjälpt mej en del. Men känner samtidigt att jag vill bjuda på lite glädje.
Hade så mycket att skriva om när jag starta upp, känner ibland att det är svårare ju bättre jag mår.....Har kanske sin förklaring i att när jag mår dåligt så fokuserar jag så mycket på att jag måste få ge "utlopp" för mina känslor, vilket jag fått både här och i min logg på facebook. När jag mår bättre så har jag så mycket andra projekt på gång, vill göra så mycket och även träffa mina vänner.
Nätdejtingen som jag har berättat om innan har jag lagt av med hahaha...Absolut inget för mej! Det var mest av nyfikenhet, för jag tror inte så värst mycket på det...en del körde med 10 år gamla foto, en del hade foto på kompisen som kanske såg bättre ut, ja milde tid vad det kan finnas för märkliga "typer". Tror mer på att träffas på det gamla sättet..på en fest eller hos vänner, ja det kan rent av vara i affären. Men det är inte det viktigaste för mej just nu. Är så nöjd med att träffa mina vänner och festa runt lite. Men lite flirt säger jag ju aldrig nej till. Jag börjar må bättre, min dotter har ett fantastiskt bra liv....det är det viktigaste för mej just nu. Tack för att du läser detta som handlar om "ingenting", skrev ner detta bara för att ni ska veta att jag inte slutat blogga. Kram....Line
torsdag 24 februari 2011
STARK ??
Att vara stark innebär lite olika för en del. En del kanske drömmer om att kunna vara stark som Pippi Långstrump, kanske inte fel att ha som merit att kunna lyfta en häst. Men jag och dom flesta med mej vill väl vara psykiskt/mentalt starka.
Får ofta höra av andra: Du är stark, du klarar detta....ibland tror jag på dem, trots att jag inte känner mej vidare stark. Kanske det till en del handlar om tron och viljan. Jag har väl trott på detta själv sedan många år tillbaka. Det är så lätt att tro så länge man inte har stött på motgångar. Har varit väldigt lycklig trots att jag ej glidit fram på en "räkmacka".
Stötte jag på motgångar förr, vilket jag gjort många gånger, så tänkte jag att jag har hälsan, mina barn är världens finaste ( vilket alla föräldrar tycker), ja då besitter jag den största rikedom som finns. Man lever ju inte bara för barnens skull, men har man valt att skaffa barn så gör man allt för att leva med dem.
Helt plötsligt kommer en dag då man verkligen sätts på prov, men varför fan ska man få det tuffaste "provet" av alla?
Ett barn går bort, vad gör man, hur hanterar man detta? Det är ju något man aldrig ens har vågat tänka på, men nu ställs man inför detta faktum. En av dom förste tankarna i mitt chocktillstånd var: Jag är stark, detta klarar jag. Visst klarar jag det precis som alla andra som drabbats av detta. Men hur man klarar det är frågan? Alla klarar vi det, men det svåra är att hantera sorgen.
Vet ej om jag har fel? Men jag tycker inte om när folk säger till mej: Detta klarar du, fan klart jag klarar det, annars hade jag lagt mej ner och dött samma stund min älskade Eddie dog. Ska jag vara riktigt ärlig, så önska jag just då att det var så. Men känner absolut att jag vill leva vidare, må bra och vårda Eddies minne ömt. Jag har min dotter, klart hon vill ha sin mamma kvar i livet. Eddie var väldigt stolt över sin pigga och glada mamma. Kanske jag hedrar honom bäst med att försöka vara samma mamma som innan. Om jag är stark, det vete sjutton...men gör i allafall ett gott försök.
Kram...Line
Får ofta höra av andra: Du är stark, du klarar detta....ibland tror jag på dem, trots att jag inte känner mej vidare stark. Kanske det till en del handlar om tron och viljan. Jag har väl trott på detta själv sedan många år tillbaka. Det är så lätt att tro så länge man inte har stött på motgångar. Har varit väldigt lycklig trots att jag ej glidit fram på en "räkmacka".
Stötte jag på motgångar förr, vilket jag gjort många gånger, så tänkte jag att jag har hälsan, mina barn är världens finaste ( vilket alla föräldrar tycker), ja då besitter jag den största rikedom som finns. Man lever ju inte bara för barnens skull, men har man valt att skaffa barn så gör man allt för att leva med dem.
Helt plötsligt kommer en dag då man verkligen sätts på prov, men varför fan ska man få det tuffaste "provet" av alla?
Ett barn går bort, vad gör man, hur hanterar man detta? Det är ju något man aldrig ens har vågat tänka på, men nu ställs man inför detta faktum. En av dom förste tankarna i mitt chocktillstånd var: Jag är stark, detta klarar jag. Visst klarar jag det precis som alla andra som drabbats av detta. Men hur man klarar det är frågan? Alla klarar vi det, men det svåra är att hantera sorgen.
Vet ej om jag har fel? Men jag tycker inte om när folk säger till mej: Detta klarar du, fan klart jag klarar det, annars hade jag lagt mej ner och dött samma stund min älskade Eddie dog. Ska jag vara riktigt ärlig, så önska jag just då att det var så. Men känner absolut att jag vill leva vidare, må bra och vårda Eddies minne ömt. Jag har min dotter, klart hon vill ha sin mamma kvar i livet. Eddie var väldigt stolt över sin pigga och glada mamma. Kanske jag hedrar honom bäst med att försöka vara samma mamma som innan. Om jag är stark, det vete sjutton...men gör i allafall ett gott försök.
Kram...Line
onsdag 23 februari 2011
Enjoy 50 +
Att vara 50 + har väl både sina nackdelar och fördelar. Jag försöker att bara hitta fördelarna så klart.
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
Enjoy 50 +
Att vara 50 + har väl både sina nackdelar och fördelar. Jag försöker att bara hitta fördelarna så klart.
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
tisdag 8 februari 2011
Tisdagen den 15:e februari börjar jag en datorkurs. Ser väldigt fram emot detta eftersom jag varit hemma en lång tid. Har aldrig varit arbetslös förr, så det är ju väldigt nytt för mej. Har alltid jobbat, dock har jag haft den stora lyckan att vara hemma med mina barn. Jobba i några år som dagmamma, på så sätt fick mina barn alltid kompisar. Ett tag hade jag städjobb om kvällarna när barnens pappa var hemma. Det var mitt liv, och jag var väldigt nöjd. Hade ju all tid i världen för mina barn, därmed inte sagt att dagis inte är bra, men vårt val var bra.
Började jobba på posten -85, men jobba enbart kvällar. När barnen börja växa upp så utökade jag arbetstiden.
Sista tiden trivdes jag inte alls på jobb, men det var kanske mej själv jag inte trivdes med....Fan, säg vad jag trivdes med? Det går bara inte att trivas när hela livet rasar samman, och det gjorde det den dagen Eddie lämna mej och for vidare mot okänt mål...Eddies död fick mej att "vakna" upp och tänka efter..Vad vill jag? Vad vill jag ha ut av mitt liv? I allt detta tänkande så upptäckte jag att jag trivdes inte heller på jobb innan Eddie gick bort.
Vad gör jag då?? Jo, för första gången i mitt liv så är jag så jävla tuff och säger upp mej efter 25 år...kunde nästan höra Eddie när han säger: heja dej mamma, du e bäst....vilket han ofta sa till mej. Det var bland det sista han sa dagen innan han gick bort....Du är bäst mamma, ingen är som du.....dom orden återspelas ofta för mej.
Inte alltid lätt att vara både arbetslös och nyskild. bäde känslomässigt ock ekonomiskt. Himla mycket mindre jag får i A-kassa. men klagar inte. Lite mindre shoppande bara än vad jag varit van vid, men det är det värt.
Vet precis vad jag skulle syssla med om jag själv fick bestämma...nu tänker ni nog att jag inte bestämmer själv? Jag bestämmer helt och hållet över mitt liv, men kanske vissa saker hindrar mej för att göra vad jag vill.
Jag kan inte lämna mitt liv här, som jag skulle vilja....Jag har min Eddies grav som jag vill gå till hela tiden, jag har min mamma som jag inte kan lämna, jag hade krossat hennes hjärta. Men alla har vi en dröm..så, även jag. Min dröm är att resa till länder som har det mycket svårt, och ge så mycket kärlek jag bara kan till alla föräldralösa och utsatta barn. Det är enda gången jag har problem med min ålder..det är ju att jag kan inte skaffa fler egna barn. Kanske därför jag vill hjälpa andra?
Ja, detta blev ju långt...allt börja med min datorkurs. Men bloggandet är ju att skriva av sej...
Kram ....Line
Började jobba på posten -85, men jobba enbart kvällar. När barnen börja växa upp så utökade jag arbetstiden.
Sista tiden trivdes jag inte alls på jobb, men det var kanske mej själv jag inte trivdes med....Fan, säg vad jag trivdes med? Det går bara inte att trivas när hela livet rasar samman, och det gjorde det den dagen Eddie lämna mej och for vidare mot okänt mål...Eddies död fick mej att "vakna" upp och tänka efter..Vad vill jag? Vad vill jag ha ut av mitt liv? I allt detta tänkande så upptäckte jag att jag trivdes inte heller på jobb innan Eddie gick bort.
Vad gör jag då?? Jo, för första gången i mitt liv så är jag så jävla tuff och säger upp mej efter 25 år...kunde nästan höra Eddie när han säger: heja dej mamma, du e bäst....vilket han ofta sa till mej. Det var bland det sista han sa dagen innan han gick bort....Du är bäst mamma, ingen är som du.....dom orden återspelas ofta för mej.
Inte alltid lätt att vara både arbetslös och nyskild. bäde känslomässigt ock ekonomiskt. Himla mycket mindre jag får i A-kassa. men klagar inte. Lite mindre shoppande bara än vad jag varit van vid, men det är det värt.
Vet precis vad jag skulle syssla med om jag själv fick bestämma...nu tänker ni nog att jag inte bestämmer själv? Jag bestämmer helt och hållet över mitt liv, men kanske vissa saker hindrar mej för att göra vad jag vill.
Jag kan inte lämna mitt liv här, som jag skulle vilja....Jag har min Eddies grav som jag vill gå till hela tiden, jag har min mamma som jag inte kan lämna, jag hade krossat hennes hjärta. Men alla har vi en dröm..så, även jag. Min dröm är att resa till länder som har det mycket svårt, och ge så mycket kärlek jag bara kan till alla föräldralösa och utsatta barn. Det är enda gången jag har problem med min ålder..det är ju att jag kan inte skaffa fler egna barn. Kanske därför jag vill hjälpa andra?
Ja, detta blev ju långt...allt börja med min datorkurs. Men bloggandet är ju att skriva av sej...
Kram ....Line
söndag 6 februari 2011
NÅGOT NYTT???
Valet av man/partner är inte alltid lätt....men finns det något i livet som är lätt? Efter två äktenskap o två förlovningar så är man kanske lite extra vaksam. Vad väntar runt "hörnet"? Det vet man ju aldrig....
Gick med en dejtingsajt innan....mest i syfte för att ta reda på vad som finns där ute i djungeln, men den har jag lagt ner...gav mej inte så mycket. Skriver även krönikor, så det gav mej trots allt lite material att jobba med.
Hur lik ska man vara den man träffar? Ska man ha samma bakgrund, eller samma intressen? Vet ej om uttrycket lika barn leker bäst stämmer....Kanske till en del. Vissa intressen kan man ju skapa tillsammans, och vissa kan man fortsätta med precis som innan. Man behöver ej dela allt, bara man har samma värderingar om livet.
Alltid svårt att lära känna någon ny, det är ju som att ta allt från början igen.
Kan man bara skratta tillsammans, och även har trevligt på alla plan, så tror jag inte att varken fina utbildningar eller annan uppväxt spelar någon roll. Bara det finns ömsesidig respekt och att man tar hänsyn, så tror jag att det mesta funkar. Har inget förhållande just nu om ni tror det, vill bara "testa" mej fram. Men där emot finns det "någon" just nu i mina tankar. Blir väldigt uppvaktad och får väldigt mycket uppskattning av denna "någon". Som kvinna blir man så klart väldigt smickrad och bara njuter av stunden....Men det är väldigt stor skillnad på njutning och förhållande....Har kommit till en gräns där jag känner mej trött på endast sexförhållande, det kanske betyder att jag är redo att ge mej in i något "riktigt"! Samtidigt så är jag så förbannat rädd om mitt liv som singel, har ju trots allt inte varit ensam så mycket mellan "varven".
Vet bara att min identitet kommer jag aldrig att släppa...Jag är jag, så är det bara. Ingen ska få ändra på mej, och jag tänker aldrig själv att försöka ändra på någon. Romantiker som jag är, så kanske det bara är kärleken jag är förälskad i? Allt återstår att se, har ingen brådska att rusa in i något..det kommer ju jämt nya bussar.
Kram...Line
Gick med en dejtingsajt innan....mest i syfte för att ta reda på vad som finns där ute i djungeln, men den har jag lagt ner...gav mej inte så mycket. Skriver även krönikor, så det gav mej trots allt lite material att jobba med.
Hur lik ska man vara den man träffar? Ska man ha samma bakgrund, eller samma intressen? Vet ej om uttrycket lika barn leker bäst stämmer....Kanske till en del. Vissa intressen kan man ju skapa tillsammans, och vissa kan man fortsätta med precis som innan. Man behöver ej dela allt, bara man har samma värderingar om livet.
Alltid svårt att lära känna någon ny, det är ju som att ta allt från början igen.
Kan man bara skratta tillsammans, och även har trevligt på alla plan, så tror jag inte att varken fina utbildningar eller annan uppväxt spelar någon roll. Bara det finns ömsesidig respekt och att man tar hänsyn, så tror jag att det mesta funkar. Har inget förhållande just nu om ni tror det, vill bara "testa" mej fram. Men där emot finns det "någon" just nu i mina tankar. Blir väldigt uppvaktad och får väldigt mycket uppskattning av denna "någon". Som kvinna blir man så klart väldigt smickrad och bara njuter av stunden....Men det är väldigt stor skillnad på njutning och förhållande....Har kommit till en gräns där jag känner mej trött på endast sexförhållande, det kanske betyder att jag är redo att ge mej in i något "riktigt"! Samtidigt så är jag så förbannat rädd om mitt liv som singel, har ju trots allt inte varit ensam så mycket mellan "varven".
Vet bara att min identitet kommer jag aldrig att släppa...Jag är jag, så är det bara. Ingen ska få ändra på mej, och jag tänker aldrig själv att försöka ändra på någon. Romantiker som jag är, så kanske det bara är kärleken jag är förälskad i? Allt återstår att se, har ingen brådska att rusa in i något..det kommer ju jämt nya bussar.
Kram...Line
lördag 5 februari 2011
FUNDERINGAR
Det går så förbannat många tankar i mitt huvud just nu, gråter och tänker på allt. Snart 20 månader sedan jag miste min älskade påg Eddie. Tänker på honom hela tiden...Men har så dåligt samvete för att jag har känt mej lite lycklig sista veckan. Men vet också att jag kommer aldrig att bli lika glad och lycklig som jag var när han levde. Eddie och hans syster Petra har ju varit och är min stora glädje i livet.
Var isolerad från omvärlden i 13 månader efter min pågs bortgång, kunde ej ta mej ut och träffa folk.Enda gången jag träffade någon var när jag åkte ambulans eller taxi ut på sjukhuset. Satt här i min ensamhet, min man lämnade mej och min dotter bor 63 mil från mej. Det var också en stor omställning eftersom jag alltid varit social och älskat att umgås med vänner. Jag "palla" faktiskt ingenting. Men har lyckan att ha underbara syskonbarn i mitt liv. Deras mamma/ min lillasyster gick tyvärr bort i unga år, dom har verkligen brytt sej och ställt upp.
Känner i dag att dom är inte mina syskonbarn,..Dom betyder mer än så, dom är MINA barn, älskar dom verkligen. När jag är med dem så känner jag verkligen att jag lever, vi är inte bara släkt..vi är bästa vänner.
Tänker just nu...får jag, förtjänar jag verkligen lite lycka?? Hjärtat säger en sak, förnuftet en annan...
Just nu så är jag uppvaktad av en fantastisk kille, tror att han skulle kunna plocka ner månen till mej, men det betyder inte allt för mej just nu....men det känns bra att bli bekräftad och accepterad trots mina fel och brister.
Vet bara just nu, att jag har så underbara nya och även en del gamla vänner omkring mej, och dom tar mej som jag är. Trots mina funderingar så finns det hopp och jag blickar framåt.
Låt mej gråta, vilket jag gör varje dag...men låt mej även känna lite lycka..
Det finns faktiskt gråt som är "nyttig"..Och den behöver vi alla ibland..
Kram...Line
Var isolerad från omvärlden i 13 månader efter min pågs bortgång, kunde ej ta mej ut och träffa folk.Enda gången jag träffade någon var när jag åkte ambulans eller taxi ut på sjukhuset. Satt här i min ensamhet, min man lämnade mej och min dotter bor 63 mil från mej. Det var också en stor omställning eftersom jag alltid varit social och älskat att umgås med vänner. Jag "palla" faktiskt ingenting. Men har lyckan att ha underbara syskonbarn i mitt liv. Deras mamma/ min lillasyster gick tyvärr bort i unga år, dom har verkligen brytt sej och ställt upp.
Känner i dag att dom är inte mina syskonbarn,..Dom betyder mer än så, dom är MINA barn, älskar dom verkligen. När jag är med dem så känner jag verkligen att jag lever, vi är inte bara släkt..vi är bästa vänner.
Tänker just nu...får jag, förtjänar jag verkligen lite lycka?? Hjärtat säger en sak, förnuftet en annan...
Just nu så är jag uppvaktad av en fantastisk kille, tror att han skulle kunna plocka ner månen till mej, men det betyder inte allt för mej just nu....men det känns bra att bli bekräftad och accepterad trots mina fel och brister.
Vet bara just nu, att jag har så underbara nya och även en del gamla vänner omkring mej, och dom tar mej som jag är. Trots mina funderingar så finns det hopp och jag blickar framåt.
Låt mej gråta, vilket jag gör varje dag...men låt mej även känna lite lycka..
Det finns faktiskt gråt som är "nyttig"..Och den behöver vi alla ibland..
Kram...Line
måndag 31 januari 2011
DÅLIGT SAMVETE??
Jag har väl precis som andra dåligt samvete ibland. Men tänker samtidigt, mot vem och vad??
Jag vet ju till en del vad mitt samvete beror på....Det är att... kan jag verkligen få känna någon glädje och lycka?
Jag har ju mist det käraste...min goa påg....Men trots det så måste jag leva vidare, vissa dagar värre än andra.
Men det finns så underbara människor omkring mej, trots att jag är ensam för det mesta....
Var på en av dom trevligaste fester i lördags, som jag varit på i hela mitt liv. Visserligen var det mest ungdomar,
+ en och annan stofil som mej, men för första gången sen Eddie gick bort så kände jag....att jag lever!!
Med stora tecken....JAG LEVER och jag finns här och nu, jag är inte redo att "lägga" av ännu.
Mitt hjärta är stort, det rymmer alla som finns i mitt liv. men har speciella platser där som är bokade, dom är
bokade för min Eddie och Petra....Men har så mycket plats kvar för alla underbara vänner och kärlek.
Kan faktiskt höra Eddie säga till mej att jag ska "köra" på...Sådan moder, sådan son...vet bara att vi är lika galna.
Därför vet jag att han stöttar mej och finns hos mej, vilka beslut jag än tar...han litar på sin mamma.
Han vet också att jag ALDRIG GLÖMMER...............Älskar dej över allt annat min underbara son.
Vila i frid mammas "lille" pojke...Min Eddie <3
Kram...Line
Jag vet ju till en del vad mitt samvete beror på....Det är att... kan jag verkligen få känna någon glädje och lycka?
Jag har ju mist det käraste...min goa påg....Men trots det så måste jag leva vidare, vissa dagar värre än andra.
Men det finns så underbara människor omkring mej, trots att jag är ensam för det mesta....
Var på en av dom trevligaste fester i lördags, som jag varit på i hela mitt liv. Visserligen var det mest ungdomar,
+ en och annan stofil som mej, men för första gången sen Eddie gick bort så kände jag....att jag lever!!
Med stora tecken....JAG LEVER och jag finns här och nu, jag är inte redo att "lägga" av ännu.
Mitt hjärta är stort, det rymmer alla som finns i mitt liv. men har speciella platser där som är bokade, dom är
bokade för min Eddie och Petra....Men har så mycket plats kvar för alla underbara vänner och kärlek.
Kan faktiskt höra Eddie säga till mej att jag ska "köra" på...Sådan moder, sådan son...vet bara att vi är lika galna.
Därför vet jag att han stöttar mej och finns hos mej, vilka beslut jag än tar...han litar på sin mamma.
Han vet också att jag ALDRIG GLÖMMER...............Älskar dej över allt annat min underbara son.
Vila i frid mammas "lille" pojke...Min Eddie <3
Kram...Line
lördag 22 januari 2011
Saknad....Det finns ingen större saknad än den efter ett älskat barn. En saknad som tynger i bröstet, en saknad som ligger som en stor klump i magen....En oändlig saknad som ej går att beskriva. Hur jag än beskriver den så finns det ingen som förstår.....Dom enda som förstår är ju dom som tyvärr drabbats av detta tragiska som absolut inte får hända.....FAN, JAG HAR MIST MITT BARN. Det är ord jag skulle vilja skrika högt ut från balkongen. Har faktiskt gjort det några gånger. Får ju inte min Eddie tillbaka hur jag än skriker, men trycket över bröstat släpper några minuter.
Ibland känner jag mej så obekväm i andras sällskap,känner precis som att jag "tjatar" ut dem genom att prata om Eddie, men jag måste prata om honom, för han finns fortfarande för mej. Han finns i mitt hjärta och han finns i varje andetag jag tar, hans skratt klingar forfarande i mina öron, hans bild finns hela tiden på min näthinna.
Men jag vet också när det är "rätt" tillfälle att sörja. Blir jag bjuden på en trevlig fest så försöker jag verkligen ha trevligt och vara så social jag bara kan, vad jag känner i mitt hjärta har jag för mej själv.
Känner ibland att vissa drar sej undan, kanske bara en känsla jag har, vet ej om det är så? Jag kan faktiskt välja mina stunder där jag ger utlopp för allt....och då blir det verkligen rejäla utlopp.
Med dagens blogg vill jag få fram att ingen stör om dom vill fråga vad som hänt, ingen stör om dom vill fråga hur jag mår......Bara fråga, det betyder mer än vad ni tror......
Har ju trots allt stunder där jag kan vara social och göra mitt bästa. Vet att det är Eddies önskan att hans mamma ska leva livet fullt ut tills vi möts igen....Vill ju såklart att min påg ska vara stolt över mej.
Kram...Line och Eddie
Ibland känner jag mej så obekväm i andras sällskap,känner precis som att jag "tjatar" ut dem genom att prata om Eddie, men jag måste prata om honom, för han finns fortfarande för mej. Han finns i mitt hjärta och han finns i varje andetag jag tar, hans skratt klingar forfarande i mina öron, hans bild finns hela tiden på min näthinna.
Men jag vet också när det är "rätt" tillfälle att sörja. Blir jag bjuden på en trevlig fest så försöker jag verkligen ha trevligt och vara så social jag bara kan, vad jag känner i mitt hjärta har jag för mej själv.
Känner ibland att vissa drar sej undan, kanske bara en känsla jag har, vet ej om det är så? Jag kan faktiskt välja mina stunder där jag ger utlopp för allt....och då blir det verkligen rejäla utlopp.
Med dagens blogg vill jag få fram att ingen stör om dom vill fråga vad som hänt, ingen stör om dom vill fråga hur jag mår......Bara fråga, det betyder mer än vad ni tror......
Har ju trots allt stunder där jag kan vara social och göra mitt bästa. Vet att det är Eddies önskan att hans mamma ska leva livet fullt ut tills vi möts igen....Vill ju såklart att min påg ska vara stolt över mej.
Kram...Line och Eddie
torsdag 20 januari 2011
MITT LIVS ROLL
Alla har vi en eller några roller här i livet. En del viktiga och en del mindre viktiga, det handlar om hur du själv fördelar den roll du har berikats med.
Förringar absolut inte mannens roll, det blir ju ingen film utan biroller. Skämt åtsido...mannen i all ära, men dagens blogg är kanske mer tillägnad kvinnan.
Hur många roller kan vi ta på oss? Tror faktiskt att vi klarar hur många som helst, för livet är ju det största och mest magnifika skådespel som någonsin har "spelats". Ett skådespel som omfattar både glädje och sorg, kanske mer sorg för vissa än för andra. Därför får vi försöka glädjas åt dom akter där lyckan framträder, akter som vi gärna kör repris på och som kan rullas upp resten av livet.
Rollen som fru/flickvän/älskarinna är ju en roll som vi alla vill lyckas med.Men det händer alla någon gång i livet att vi faller från huvudrollen till en biroll, men det är en roll vi kan kämpa för, och komma in i rampljuset igen. Bara för att ridån har fallit, behöver inte akten vara över..........
Men livets största roll är: ROLLEN SOM MAMMA.....En huvudroll som inte kan ersättas av någon annan aktör,en roll som oavsett vad som händer så har du den i ditt hjärta och i ditt sinne resten av livet.
En "långfilm" som man aldrig vill ska ta slut. Jag vete fan hur många repriser som spelats i mitt hjärta och i mina tankar. Men vet att det är en "film" som jag kan "titta på och återuppleva miljontals gånger,
Kram....Line.
Förringar absolut inte mannens roll, det blir ju ingen film utan biroller. Skämt åtsido...mannen i all ära, men dagens blogg är kanske mer tillägnad kvinnan.
Hur många roller kan vi ta på oss? Tror faktiskt att vi klarar hur många som helst, för livet är ju det största och mest magnifika skådespel som någonsin har "spelats". Ett skådespel som omfattar både glädje och sorg, kanske mer sorg för vissa än för andra. Därför får vi försöka glädjas åt dom akter där lyckan framträder, akter som vi gärna kör repris på och som kan rullas upp resten av livet.
Rollen som fru/flickvän/älskarinna är ju en roll som vi alla vill lyckas med.Men det händer alla någon gång i livet att vi faller från huvudrollen till en biroll, men det är en roll vi kan kämpa för, och komma in i rampljuset igen. Bara för att ridån har fallit, behöver inte akten vara över..........
Men livets största roll är: ROLLEN SOM MAMMA.....En huvudroll som inte kan ersättas av någon annan aktör,en roll som oavsett vad som händer så har du den i ditt hjärta och i ditt sinne resten av livet.
En "långfilm" som man aldrig vill ska ta slut. Jag vete fan hur många repriser som spelats i mitt hjärta och i mina tankar. Men vet att det är en "film" som jag kan "titta på och återuppleva miljontals gånger,
Kram....Line.
tisdag 18 januari 2011
OVISSHET....
Intresse?? Att hålla ett intresse vid liv genom en blogg är väldigt svårt. Har så jävla mycket jag vill skriva om, men vad passar sej?
Tycker därför att man ska kunna skriva vad man känner här och nu........
Har så mycket funderingar om allt, jobb, framtiden och även om kärleken. Är ju arbetslös för tillfället, första gången på 35 år...men det var ju självmant att jag blev det. Sa upp mej efter 25 år på samma arbetsplats...Sure, jag valde det själv, hade haft det i tankarna ett tag. Det var min Eddie som fick mej att ta det stora steg. Ett steg ut i ovisshet, ett steg jag faktiskt inte ångrar. Visst, jag har sämre ekonomi, jag har inga bestämda tider, inga måsten...men i det stora hela så tror jag att det var bäst för mej.
Min sista arbetsdag, var där en stjärna som följde mej hela vägen till mitt jobb, hur jag än körde och hur jag än styrde bilen så var stjärnan där....Tror att det var Eddie som heja på sin mamma att hon våga...och jag våga.
Känner mej fri för första gången i mitt liv, fri att jag har lyckats få den förmånen att jag har chans att jobba med vad jag brinner för.
Det enda jag tänker på nu, det är att jag ska må bra och syssla med det jag vill. En dag och jag tror att den dagen kommer snart, så har även jag funnit min rätta plats här i livet.....Kram..Line.
Tycker därför att man ska kunna skriva vad man känner här och nu........
Har så mycket funderingar om allt, jobb, framtiden och även om kärleken. Är ju arbetslös för tillfället, första gången på 35 år...men det var ju självmant att jag blev det. Sa upp mej efter 25 år på samma arbetsplats...Sure, jag valde det själv, hade haft det i tankarna ett tag. Det var min Eddie som fick mej att ta det stora steg. Ett steg ut i ovisshet, ett steg jag faktiskt inte ångrar. Visst, jag har sämre ekonomi, jag har inga bestämda tider, inga måsten...men i det stora hela så tror jag att det var bäst för mej.
Min sista arbetsdag, var där en stjärna som följde mej hela vägen till mitt jobb, hur jag än körde och hur jag än styrde bilen så var stjärnan där....Tror att det var Eddie som heja på sin mamma att hon våga...och jag våga.
Känner mej fri för första gången i mitt liv, fri att jag har lyckats få den förmånen att jag har chans att jobba med vad jag brinner för.
Det enda jag tänker på nu, det är att jag ska må bra och syssla med det jag vill. En dag och jag tror att den dagen kommer snart, så har även jag funnit min rätta plats här i livet.....Kram..Line.
onsdag 12 januari 2011
ATT BRY SEJ KOSTAR INGET
Har mått dåligt några dagar, det är den där förbannade berg o dalbanan som ej har velat släppa av mej, trots att jag åkt fler turer än vad jag "betalt" för. Känns som att den har stannat för denna gången i alla fall. Hoppas det dröjer innan det blir fler " karusellturer". Vill ju helst vara ensam när jag har mått så här, känner mej inte vidare social, men bara för att jag vill vara ensam så betyder det inte att jag ej vill ha någon form av kontakt. Så glad jag blir bara för ett samtal eller sms, dock ej av fubicka stalkers som jag även fått. Undrar bara varför många nya vänner bryr sej mer än vad en del av dom gamle gör?? Visst en del hör ju av sej, men vänta mej faktiskt att fler skulle göra det. Vad tror dom??? Tror dom att det är smittsamt att mista ett barn?? En sak jag beundrar hos ungdomar, det är att dom är aldrig rädda för att störa. för dom verkar det vara en självklarhet att höra av sej. Så därför är jag så tacksam för dom fina ungdomar som finns i mitt liv. Tacksam är jag även för dom få gamla vänner som hänger kvar vid mej, och alla nya vänner som verkligen bryr sej och engagerar sej. Tänk så fantastisk facebook egentligen är, så fina vänner jag har lärt känna. Fan, detta låter ju snart som ett Oscars- tacktal, men skit i det...tacksam är jag. Kom i håg, att bry sej kostar inget, garanterat går du med vinst och kanske får dubbelt upp tillbaka. Kram.....Line.
torsdag 6 januari 2011
MIN EGEN LYCKAS SMED
Att vara sin egen lyckas smed, vad menas med det? jo, det är att man kan faktiskt skapa sej ett liv och en tillvaro på egen hand. Visst, det är inte alltid så kul att leva ensam, men det blir vad man gör det till. Det går att skapa ett liv med nära vänner, det är en speciell kärlek. Vad är kärlek? Kärlek är att bry sej, respektera och finnas till hands, och vem gör inte det bättre än ens vänner. Men kärleken till en man? vad betyder den? det ska ju egentligen vara den största kärleken, förutom den man har till sina barn. Visst går den att hitta, det gäller ju bara att ställa upp på lika villkor. Med villkor menar jag inte att gå till sängs, jag menar den man vill dricka morgon kaffet med. Undrar hur många som klarar av vardagen med alla bekymmer och besvär?? Tror trots allt på kärleken, och tror att dom flesta klarar av vardagen,,,, Ni som gör det är beundransvärda..!! Och själv så tänker jag pussa många "grodor" tills jag hittar en som klarar vardagen....Tills dess så är jag min egen lyckas smed......Kram...Line.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)