DÅLIGT SAMVETE??

Jag har väl precis som andra dåligt samvete ibland. Men tänker samtidigt, mot vem och vad??
Jag vet ju till en del vad mitt samvete beror på....Det är att... kan jag verkligen få känna någon glädje och lycka?

Jag har ju mist det käraste...min goa påg....Men trots det så måste jag leva vidare, vissa dagar värre än andra.
Men det finns så underbara människor omkring mej, trots att jag är ensam för det mesta....
Var på en av dom trevligaste fester  i lördags, som jag varit på i hela mitt liv. Visserligen var det mest ungdomar,
+ en och annan stofil som mej, men för första gången sen Eddie gick bort så kände jag....att jag lever!!
Med stora tecken....JAG LEVER och jag finns här och nu, jag är inte redo att "lägga" av ännu.

Mitt hjärta är stort, det rymmer alla som finns i mitt liv. men har speciella platser där som är bokade, dom är
bokade för min Eddie och Petra....Men har så mycket plats kvar för alla underbara vänner och kärlek.
Kan faktiskt höra Eddie säga till mej att jag ska "köra" på...Sådan moder, sådan son...vet bara att vi är lika galna.

Därför vet jag att han stöttar mej och finns hos mej, vilka beslut jag än tar...han litar på sin mamma.
Han vet också att jag ALDRIG GLÖMMER...............Älskar dej över allt annat min underbara son.
                                     Vila i frid mammas "lille" pojke...Min Eddie <3

                                            Kram...Line

Saknad....Det finns ingen större saknad än den efter ett älskat barn. En saknad som tynger i bröstet, en saknad som ligger som en stor klump i magen....En oändlig saknad som ej går att beskriva. Hur jag än beskriver den så finns det ingen som förstår.....Dom enda som förstår är ju dom som tyvärr drabbats av detta tragiska som absolut inte får hända.....FAN, JAG HAR MIST MITT BARN. Det är ord jag skulle vilja skrika högt ut från balkongen. Har faktiskt gjort det några gånger. Får ju inte min Eddie tillbaka hur jag än skriker, men trycket över bröstat släpper några minuter.

Ibland känner jag mej så obekväm i andras sällskap,känner precis som att jag "tjatar" ut dem genom att prata om Eddie, men jag måste prata om honom, för han finns fortfarande för mej. Han finns i mitt hjärta och han finns i varje andetag jag tar, hans skratt klingar forfarande i mina öron, hans bild finns hela tiden på min näthinna.
Men jag vet också när det är "rätt" tillfälle att sörja. Blir jag bjuden på en trevlig fest så försöker jag verkligen ha trevligt och vara så social jag bara kan, vad jag känner i mitt hjärta har jag för mej själv.

Känner ibland att vissa drar sej undan, kanske bara en känsla jag har, vet ej om det är så? Jag kan faktiskt välja mina stunder där jag ger utlopp för allt....och då blir det verkligen rejäla utlopp.
Med dagens blogg vill jag få fram att ingen stör om dom vill fråga vad som hänt, ingen stör om dom vill fråga hur jag mår......Bara fråga, det betyder mer än vad ni tror......
Har ju trots allt stunder där jag kan vara social och göra mitt bästa. Vet att det är Eddies önskan att hans mamma ska leva livet fullt ut tills vi möts igen....Vill ju såklart att min påg ska vara stolt över mej.

                                                  Kram...Line och Eddie

MITT LIVS ROLL

Alla har vi en eller några roller här i livet. En del viktiga och en del mindre viktiga, det handlar om hur du själv fördelar den roll du har berikats med.

Förringar absolut inte mannens roll, det blir ju ingen film utan biroller. Skämt åtsido...mannen i all ära, men dagens blogg är kanske mer tillägnad kvinnan.

Hur många roller kan vi ta på oss? Tror faktiskt att vi klarar hur många som helst, för livet är ju det största och mest magnifika skådespel som någonsin har "spelats". Ett skådespel som omfattar både glädje och sorg, kanske mer sorg för vissa än för andra. Därför får vi försöka glädjas åt dom akter där lyckan framträder, akter som vi gärna kör repris på och som kan rullas upp resten av livet.

Rollen som fru/flickvän/älskarinna är ju en roll som vi alla vill lyckas med.Men det händer alla någon gång i livet att vi faller från huvudrollen till en biroll, men det är en roll vi kan kämpa för, och komma in i rampljuset igen. Bara för att ridån har fallit, behöver inte akten vara över..........

Men livets största roll är: ROLLEN SOM MAMMA.....En huvudroll som inte kan ersättas av någon annan aktör,en roll som oavsett vad som händer så har du den i ditt hjärta och i ditt sinne resten av livet.
En "långfilm" som man aldrig vill ska ta slut. Jag vete fan hur många repriser som spelats i mitt hjärta och i mina tankar. Men vet att det är en "film" som jag kan "titta på och återuppleva miljontals gånger,

                                              Kram....Line.

OVISSHET....

Intresse?? Att hålla ett intresse vid liv genom en blogg är väldigt svårt. Har så jävla mycket jag vill skriva om, men vad passar sej?
Tycker därför att man ska kunna skriva vad man känner här och nu........

Har så mycket funderingar om allt, jobb, framtiden och även om kärleken. Är ju arbetslös för tillfället, första gången på 35 år...men det var ju självmant att jag blev det. Sa upp mej efter 25 år på samma arbetsplats...Sure, jag valde det själv, hade haft det i tankarna ett tag. Det var min Eddie som fick mej att ta det stora steg. Ett steg ut i ovisshet, ett steg jag faktiskt inte ångrar. Visst, jag har sämre ekonomi, jag har inga bestämda tider, inga måsten...men i det stora hela så tror jag att det var bäst för mej.

Min sista arbetsdag, var där en stjärna som följde mej hela vägen till mitt jobb, hur jag än körde och hur jag än styrde bilen så var stjärnan där....Tror att det var Eddie som heja på sin mamma att hon våga...och jag våga.

Känner mej fri för första gången i mitt liv, fri att jag har lyckats få den förmånen att jag har chans att jobba med vad jag brinner för.

Det enda jag tänker på nu, det är att jag ska må bra och syssla med det jag vill. En dag och jag tror att den dagen kommer snart, så har även jag funnit min rätta plats här i livet.....Kram..Line.

ATT BRY SEJ KOSTAR INGET

Har mått dåligt några dagar, det är den där förbannade berg o dalbanan som ej har velat släppa av mej, trots att jag åkt fler turer än vad jag "betalt" för. Känns som att den har stannat för denna gången i alla fall. Hoppas det dröjer innan det blir fler " karusellturer". Vill ju helst vara ensam när jag har mått så här, känner mej inte vidare social, men bara för att jag vill vara ensam så betyder det inte att jag ej vill ha någon form av kontakt. Så glad jag blir bara för ett samtal eller sms, dock ej av fubicka stalkers som jag även fått. Undrar bara varför många nya vänner bryr sej mer än vad en del av dom gamle gör?? Visst en del hör ju av sej, men vänta mej faktiskt att fler skulle göra det. Vad tror dom??? Tror dom att det är smittsamt att mista ett barn?? En sak jag beundrar hos ungdomar, det är att dom är aldrig rädda för att störa. för dom verkar det vara en självklarhet att höra av sej. Så därför är jag så tacksam för dom fina ungdomar som finns i mitt liv. Tacksam är jag även för dom få gamla vänner som hänger kvar vid mej, och alla nya vänner som verkligen bryr sej och engagerar sej. Tänk så fantastisk facebook egentligen är, så fina vänner jag har lärt känna. Fan, detta låter ju snart som ett Oscars- tacktal, men skit i det...tacksam är jag.     Kom i håg, att bry sej kostar inget, garanterat går du med vinst och kanske får dubbelt upp tillbaka.       Kram.....Line.

MIN EGEN LYCKAS SMED

Att vara sin egen lyckas smed, vad menas med det? jo, det är att man kan faktiskt skapa sej ett liv och en tillvaro på egen hand. Visst, det är inte alltid så kul att leva ensam, men det blir vad man gör det till. Det går att skapa ett liv med nära vänner, det är en speciell kärlek. Vad är kärlek? Kärlek är att bry sej, respektera och finnas till hands, och vem gör inte det bättre än ens vänner. Men kärleken till en man? vad betyder den? det ska ju egentligen vara den största kärleken, förutom den man har till sina barn. Visst går den att hitta, det gäller ju bara att ställa upp på lika villkor. Med villkor menar jag inte att gå till sängs, jag menar den man vill dricka morgon kaffet med. Undrar hur många som klarar av vardagen med alla bekymmer och besvär?? Tror trots allt på kärleken, och tror att dom flesta klarar av vardagen,,,, Ni som gör det är beundransvärda..!! Och själv så tänker jag pussa många "grodor" tills jag hittar en som klarar vardagen....Tills dess så är jag min egen lyckas smed......Kram...Line.