Att vara stark innebär lite olika för en del. En del kanske drömmer om att kunna vara stark som Pippi Långstrump, kanske inte fel att ha som merit att kunna lyfta en häst. Men jag och dom flesta med mej vill väl vara psykiskt/mentalt starka.
Får ofta höra av andra: Du är stark, du klarar detta....ibland tror jag på dem, trots att jag inte känner mej vidare stark. Kanske det till en del handlar om tron och viljan. Jag har väl trott på detta själv sedan många år tillbaka. Det är så lätt att tro så länge man inte har stött på motgångar. Har varit väldigt lycklig trots att jag ej glidit fram på en "räkmacka".
Stötte jag på motgångar förr, vilket jag gjort många gånger, så tänkte jag att jag har hälsan, mina barn är världens finaste ( vilket alla föräldrar tycker), ja då besitter jag den största rikedom som finns. Man lever ju inte bara för barnens skull, men har man valt att skaffa barn så gör man allt för att leva med dem.
Helt plötsligt kommer en dag då man verkligen sätts på prov, men varför fan ska man få det tuffaste "provet" av alla?
Ett barn går bort, vad gör man, hur hanterar man detta? Det är ju något man aldrig ens har vågat tänka på, men nu ställs man inför detta faktum. En av dom förste tankarna i mitt chocktillstånd var: Jag är stark, detta klarar jag. Visst klarar jag det precis som alla andra som drabbats av detta. Men hur man klarar det är frågan? Alla klarar vi det, men det svåra är att hantera sorgen.
Vet ej om jag har fel? Men jag tycker inte om när folk säger till mej: Detta klarar du, fan klart jag klarar det, annars hade jag lagt mej ner och dött samma stund min älskade Eddie dog. Ska jag vara riktigt ärlig, så önska jag just då att det var så. Men känner absolut att jag vill leva vidare, må bra och vårda Eddies minne ömt. Jag har min dotter, klart hon vill ha sin mamma kvar i livet. Eddie var väldigt stolt över sin pigga och glada mamma. Kanske jag hedrar honom bäst med att försöka vara samma mamma som innan. Om jag är stark, det vete sjutton...men gör i allafall ett gott försök.
Kram...Line
torsdag 24 februari 2011
onsdag 23 februari 2011
Enjoy 50 +
Att vara 50 + har väl både sina nackdelar och fördelar. Jag försöker att bara hitta fördelarna så klart.
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
Enjoy 50 +
Att vara 50 + har väl både sina nackdelar och fördelar. Jag försöker att bara hitta fördelarna så klart.
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
Kan fortfarande hänga med ute i svängen och ha kul, precis lika kul som när jag var 25, men kanske
på ett annat sätt. När jag var 25 var jag gift 2-barnsmamma, är fortfarande mamma, men med mycket tid för
mej själv.
Att uppnå mogen ålder ska ju även innebära att man vet vad man vill, men tror inte att jag vet ännu.
Till en viss del så vet jag givetvis......Men det finns fortfarande en del frågetecken. Kanske det hänger ihop
med att jag har drabbats hårt?? Sen jag miste min Eddie så har det verkligen gått upp för mej att livet
hänger verkligen på en skör tråd. Känner ibland att jag lever här och nu, tar dagen som den kommer.
Vill väl inte tänka så långt fram....Men ibland så måste man, då syftar jag på jobb och sysselsättning.
Har väl blivit lite kräsen måste jag erkänna, innan så var jobbet så viktigt för att kunna försörja sej.
Det är ju fortfarande viktigt, men vill samtidigt jobba med något jag brinner för. Det är där åldern kommer
in i bilden, svårt att ubilda eller vidareutveckla sej efter 50. Men för övrigt så tycker jag att det är skönt
att vara i denna mogna ålder. Har mycket ungdomar omkring mej som förgyller mitt liv, känner mej ibland
som en av dom..haha..
Men en sak förvånar mej väldigt mycket!! Det verkar vara väldigt poppis bland unga killar att söka sej till
äldre kvinnor. Om det är för att det är spännande eller??? Bryr mej inte så mycket faktiskt, men visst kan det
ha sin lilla charm ibland att bli uppvaktad, men mer blir det aldrig. Prata med en ung kille om detta, han är dock bara en god vän måste jag poängtera. Enligt honom så tycker han att en mogen kvinna ställer inte dom kraven, och dom har även ett liv sidan om förhållandet. En del killar vill kanske ha en viss mognad och
även livserfarenhet, nu menar jag inte bara sexuellt utan överlag.....Men vad vet jag? Är ingen expert, men
viss erfarenhet har jag......så därför kommer jag att fortsätta att njuta av min ålder.
Kram...Line
tisdag 8 februari 2011
Tisdagen den 15:e februari börjar jag en datorkurs. Ser väldigt fram emot detta eftersom jag varit hemma en lång tid. Har aldrig varit arbetslös förr, så det är ju väldigt nytt för mej. Har alltid jobbat, dock har jag haft den stora lyckan att vara hemma med mina barn. Jobba i några år som dagmamma, på så sätt fick mina barn alltid kompisar. Ett tag hade jag städjobb om kvällarna när barnens pappa var hemma. Det var mitt liv, och jag var väldigt nöjd. Hade ju all tid i världen för mina barn, därmed inte sagt att dagis inte är bra, men vårt val var bra.
Började jobba på posten -85, men jobba enbart kvällar. När barnen börja växa upp så utökade jag arbetstiden.
Sista tiden trivdes jag inte alls på jobb, men det var kanske mej själv jag inte trivdes med....Fan, säg vad jag trivdes med? Det går bara inte att trivas när hela livet rasar samman, och det gjorde det den dagen Eddie lämna mej och for vidare mot okänt mål...Eddies död fick mej att "vakna" upp och tänka efter..Vad vill jag? Vad vill jag ha ut av mitt liv? I allt detta tänkande så upptäckte jag att jag trivdes inte heller på jobb innan Eddie gick bort.
Vad gör jag då?? Jo, för första gången i mitt liv så är jag så jävla tuff och säger upp mej efter 25 år...kunde nästan höra Eddie när han säger: heja dej mamma, du e bäst....vilket han ofta sa till mej. Det var bland det sista han sa dagen innan han gick bort....Du är bäst mamma, ingen är som du.....dom orden återspelas ofta för mej.
Inte alltid lätt att vara både arbetslös och nyskild. bäde känslomässigt ock ekonomiskt. Himla mycket mindre jag får i A-kassa. men klagar inte. Lite mindre shoppande bara än vad jag varit van vid, men det är det värt.
Vet precis vad jag skulle syssla med om jag själv fick bestämma...nu tänker ni nog att jag inte bestämmer själv? Jag bestämmer helt och hållet över mitt liv, men kanske vissa saker hindrar mej för att göra vad jag vill.
Jag kan inte lämna mitt liv här, som jag skulle vilja....Jag har min Eddies grav som jag vill gå till hela tiden, jag har min mamma som jag inte kan lämna, jag hade krossat hennes hjärta. Men alla har vi en dröm..så, även jag. Min dröm är att resa till länder som har det mycket svårt, och ge så mycket kärlek jag bara kan till alla föräldralösa och utsatta barn. Det är enda gången jag har problem med min ålder..det är ju att jag kan inte skaffa fler egna barn. Kanske därför jag vill hjälpa andra?
Ja, detta blev ju långt...allt börja med min datorkurs. Men bloggandet är ju att skriva av sej...
Kram ....Line
Började jobba på posten -85, men jobba enbart kvällar. När barnen börja växa upp så utökade jag arbetstiden.
Sista tiden trivdes jag inte alls på jobb, men det var kanske mej själv jag inte trivdes med....Fan, säg vad jag trivdes med? Det går bara inte att trivas när hela livet rasar samman, och det gjorde det den dagen Eddie lämna mej och for vidare mot okänt mål...Eddies död fick mej att "vakna" upp och tänka efter..Vad vill jag? Vad vill jag ha ut av mitt liv? I allt detta tänkande så upptäckte jag att jag trivdes inte heller på jobb innan Eddie gick bort.
Vad gör jag då?? Jo, för första gången i mitt liv så är jag så jävla tuff och säger upp mej efter 25 år...kunde nästan höra Eddie när han säger: heja dej mamma, du e bäst....vilket han ofta sa till mej. Det var bland det sista han sa dagen innan han gick bort....Du är bäst mamma, ingen är som du.....dom orden återspelas ofta för mej.
Inte alltid lätt att vara både arbetslös och nyskild. bäde känslomässigt ock ekonomiskt. Himla mycket mindre jag får i A-kassa. men klagar inte. Lite mindre shoppande bara än vad jag varit van vid, men det är det värt.
Vet precis vad jag skulle syssla med om jag själv fick bestämma...nu tänker ni nog att jag inte bestämmer själv? Jag bestämmer helt och hållet över mitt liv, men kanske vissa saker hindrar mej för att göra vad jag vill.
Jag kan inte lämna mitt liv här, som jag skulle vilja....Jag har min Eddies grav som jag vill gå till hela tiden, jag har min mamma som jag inte kan lämna, jag hade krossat hennes hjärta. Men alla har vi en dröm..så, även jag. Min dröm är att resa till länder som har det mycket svårt, och ge så mycket kärlek jag bara kan till alla föräldralösa och utsatta barn. Det är enda gången jag har problem med min ålder..det är ju att jag kan inte skaffa fler egna barn. Kanske därför jag vill hjälpa andra?
Ja, detta blev ju långt...allt börja med min datorkurs. Men bloggandet är ju att skriva av sej...
Kram ....Line
söndag 6 februari 2011
NÅGOT NYTT???
Valet av man/partner är inte alltid lätt....men finns det något i livet som är lätt? Efter två äktenskap o två förlovningar så är man kanske lite extra vaksam. Vad väntar runt "hörnet"? Det vet man ju aldrig....
Gick med en dejtingsajt innan....mest i syfte för att ta reda på vad som finns där ute i djungeln, men den har jag lagt ner...gav mej inte så mycket. Skriver även krönikor, så det gav mej trots allt lite material att jobba med.
Hur lik ska man vara den man träffar? Ska man ha samma bakgrund, eller samma intressen? Vet ej om uttrycket lika barn leker bäst stämmer....Kanske till en del. Vissa intressen kan man ju skapa tillsammans, och vissa kan man fortsätta med precis som innan. Man behöver ej dela allt, bara man har samma värderingar om livet.
Alltid svårt att lära känna någon ny, det är ju som att ta allt från början igen.
Kan man bara skratta tillsammans, och även har trevligt på alla plan, så tror jag inte att varken fina utbildningar eller annan uppväxt spelar någon roll. Bara det finns ömsesidig respekt och att man tar hänsyn, så tror jag att det mesta funkar. Har inget förhållande just nu om ni tror det, vill bara "testa" mej fram. Men där emot finns det "någon" just nu i mina tankar. Blir väldigt uppvaktad och får väldigt mycket uppskattning av denna "någon". Som kvinna blir man så klart väldigt smickrad och bara njuter av stunden....Men det är väldigt stor skillnad på njutning och förhållande....Har kommit till en gräns där jag känner mej trött på endast sexförhållande, det kanske betyder att jag är redo att ge mej in i något "riktigt"! Samtidigt så är jag så förbannat rädd om mitt liv som singel, har ju trots allt inte varit ensam så mycket mellan "varven".
Vet bara att min identitet kommer jag aldrig att släppa...Jag är jag, så är det bara. Ingen ska få ändra på mej, och jag tänker aldrig själv att försöka ändra på någon. Romantiker som jag är, så kanske det bara är kärleken jag är förälskad i? Allt återstår att se, har ingen brådska att rusa in i något..det kommer ju jämt nya bussar.
Kram...Line
Gick med en dejtingsajt innan....mest i syfte för att ta reda på vad som finns där ute i djungeln, men den har jag lagt ner...gav mej inte så mycket. Skriver även krönikor, så det gav mej trots allt lite material att jobba med.
Hur lik ska man vara den man träffar? Ska man ha samma bakgrund, eller samma intressen? Vet ej om uttrycket lika barn leker bäst stämmer....Kanske till en del. Vissa intressen kan man ju skapa tillsammans, och vissa kan man fortsätta med precis som innan. Man behöver ej dela allt, bara man har samma värderingar om livet.
Alltid svårt att lära känna någon ny, det är ju som att ta allt från början igen.
Kan man bara skratta tillsammans, och även har trevligt på alla plan, så tror jag inte att varken fina utbildningar eller annan uppväxt spelar någon roll. Bara det finns ömsesidig respekt och att man tar hänsyn, så tror jag att det mesta funkar. Har inget förhållande just nu om ni tror det, vill bara "testa" mej fram. Men där emot finns det "någon" just nu i mina tankar. Blir väldigt uppvaktad och får väldigt mycket uppskattning av denna "någon". Som kvinna blir man så klart väldigt smickrad och bara njuter av stunden....Men det är väldigt stor skillnad på njutning och förhållande....Har kommit till en gräns där jag känner mej trött på endast sexförhållande, det kanske betyder att jag är redo att ge mej in i något "riktigt"! Samtidigt så är jag så förbannat rädd om mitt liv som singel, har ju trots allt inte varit ensam så mycket mellan "varven".
Vet bara att min identitet kommer jag aldrig att släppa...Jag är jag, så är det bara. Ingen ska få ändra på mej, och jag tänker aldrig själv att försöka ändra på någon. Romantiker som jag är, så kanske det bara är kärleken jag är förälskad i? Allt återstår att se, har ingen brådska att rusa in i något..det kommer ju jämt nya bussar.
Kram...Line
lördag 5 februari 2011
FUNDERINGAR
Det går så förbannat många tankar i mitt huvud just nu, gråter och tänker på allt. Snart 20 månader sedan jag miste min älskade påg Eddie. Tänker på honom hela tiden...Men har så dåligt samvete för att jag har känt mej lite lycklig sista veckan. Men vet också att jag kommer aldrig att bli lika glad och lycklig som jag var när han levde. Eddie och hans syster Petra har ju varit och är min stora glädje i livet.
Var isolerad från omvärlden i 13 månader efter min pågs bortgång, kunde ej ta mej ut och träffa folk.Enda gången jag träffade någon var när jag åkte ambulans eller taxi ut på sjukhuset. Satt här i min ensamhet, min man lämnade mej och min dotter bor 63 mil från mej. Det var också en stor omställning eftersom jag alltid varit social och älskat att umgås med vänner. Jag "palla" faktiskt ingenting. Men har lyckan att ha underbara syskonbarn i mitt liv. Deras mamma/ min lillasyster gick tyvärr bort i unga år, dom har verkligen brytt sej och ställt upp.
Känner i dag att dom är inte mina syskonbarn,..Dom betyder mer än så, dom är MINA barn, älskar dom verkligen. När jag är med dem så känner jag verkligen att jag lever, vi är inte bara släkt..vi är bästa vänner.
Tänker just nu...får jag, förtjänar jag verkligen lite lycka?? Hjärtat säger en sak, förnuftet en annan...
Just nu så är jag uppvaktad av en fantastisk kille, tror att han skulle kunna plocka ner månen till mej, men det betyder inte allt för mej just nu....men det känns bra att bli bekräftad och accepterad trots mina fel och brister.
Vet bara just nu, att jag har så underbara nya och även en del gamla vänner omkring mej, och dom tar mej som jag är. Trots mina funderingar så finns det hopp och jag blickar framåt.
Låt mej gråta, vilket jag gör varje dag...men låt mej även känna lite lycka..
Det finns faktiskt gråt som är "nyttig"..Och den behöver vi alla ibland..
Kram...Line
Var isolerad från omvärlden i 13 månader efter min pågs bortgång, kunde ej ta mej ut och träffa folk.Enda gången jag träffade någon var när jag åkte ambulans eller taxi ut på sjukhuset. Satt här i min ensamhet, min man lämnade mej och min dotter bor 63 mil från mej. Det var också en stor omställning eftersom jag alltid varit social och älskat att umgås med vänner. Jag "palla" faktiskt ingenting. Men har lyckan att ha underbara syskonbarn i mitt liv. Deras mamma/ min lillasyster gick tyvärr bort i unga år, dom har verkligen brytt sej och ställt upp.
Känner i dag att dom är inte mina syskonbarn,..Dom betyder mer än så, dom är MINA barn, älskar dom verkligen. När jag är med dem så känner jag verkligen att jag lever, vi är inte bara släkt..vi är bästa vänner.
Tänker just nu...får jag, förtjänar jag verkligen lite lycka?? Hjärtat säger en sak, förnuftet en annan...
Just nu så är jag uppvaktad av en fantastisk kille, tror att han skulle kunna plocka ner månen till mej, men det betyder inte allt för mej just nu....men det känns bra att bli bekräftad och accepterad trots mina fel och brister.
Vet bara just nu, att jag har så underbara nya och även en del gamla vänner omkring mej, och dom tar mej som jag är. Trots mina funderingar så finns det hopp och jag blickar framåt.
Låt mej gråta, vilket jag gör varje dag...men låt mej även känna lite lycka..
Det finns faktiskt gråt som är "nyttig"..Och den behöver vi alla ibland..
Kram...Line
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)